Vilka veckor!

Senaste veckorna har varit fulla med jobb och ..............................ryggont.

Min ena jobbekompis fick hastigt och lustigt barn. Jo, ett barn kan faktiskt komma hastigt och lustigt (fast i detta fallet var det mindre lustigt). Tre månader för tidigt födde hon en liten kille på 1 kg och 37 cm lång - ett riktigt litet knyte med andra ord! De mår bägge bra nu men lille Ville, som han ska heta, får stanna på för-tidigt-födda-avdelningen att bra tag till. Villes hastiga entré här i livet överraskade oss alla och någon överlämning och vikare hanns inte med. Med andra ord har det blivit aningen mer att göra på jobbet! Hursomhelst, nu har en vikarie tagit över och ganska snart hoppas jag att det inte längre råder kaos på jobb!!

I lördags vaknade jag lite stel i ländryggen, tänkte inte så mycket på det utan räknade helt kallt med att det skulle gå över. Tji fick jag! På eftermiddagens lilla shoppingtur fick jag stödja mig på dottern för att kunna ta mig fram. Visst har man sett den bilden framför sig - jag som en liten gråhårig tjej (okejdå - tant!) gåendes med dottern arm i arm - fast inte redan, herregud man har ju precis passerat 40 år, man är ju fortfarande en ungdom!!!!

På kvällen, mitt i en film som mannen i mitt liv var otroligt intresserad av, tilltog smärtan. Efter en timme försökte jag förklara för mannen i fråga att jag hade ANINGEN ONT och att det nog var läge att ringa Sjukvårdsupplysningen. Om jag säger såhär: Innan han fattade att jag VERKLIGEN hade ONT (filmen var ju sååå spännande!) var jag beredd att sälja honom till vemsomhelst! Han fattade inte RIKTIGT hur ont jag hade. Till slut tjöt jag och först då verkade det gå upp för honom att jag nog menade allvar, det var kanske bäst att ringa Sjukvårdsupplysningen i allafall.

För att göra en lång historia kort; vi tillbringade lördagsnatten på akuten. Där fick jag, efter diverse tester, smärtstillande. I det läget jag var i hade jag gjort vadsomhelst för smärtstillande medel; jag kunde knappt gå, sitta eller ligga - klä på sig var inte att tänka på, inte någon annan form av rörelse heller för den delen.

Nu har det gått några dagar och kvar finns endast en svag, molande värk. Så tacksam jag är för att jag kan röra mig igen!! Varför uppskattar man inte det oftare?

Bilden ovan är tagen i min trädgård för några veckor sedan, visst är det fantastiskt hur länge en del av blommorna blommar här nere i Skåne?? Blomman är en rudbeckia.